Lärlingar, gesäller och mästare.

Medlemmarna i ett skrå var indelade i grader: lärling, gesäll och mästare.

Från början var det i skråförordningen bl.a. stadgat att den som begärde inträde som lärling, skulle uppvisa ett så kallat ”bördsbrev” eller intyg om äkta börd. Ett synnerligen grymt sätt att behandla barn, som ”utan eget förvållande blifvit utkastade i en verld, der deras enda arf var deras arbetsförmåga”. När han blifvit antagen som lärling, hade han som sådan skyldighet att bl.a. visa mästaren, som antagit honom till lärling, dennes hustru och gesäller, sträng lydnad och underdånighet. När han som lärling tjänat ut sin tid, blev han utskriven ”ur läran” och förklarad som en ”rättskaffens gesäll” och fick gesällbrev.

Ofta stannade den nye gesällen kvar hos sin mästare i vars hus han fortfarande ansågs vara medlem. Mästaren hade dock inte längre rätt att tilldela husaga. Till skillnad från lärling ägde gesällen rätt, att efter 14 dagars uppsägning, lämna sin plats. När gesällen gav sig ut på vandring, medförde han ett pass, som han kunde uppvisa för åldermannen för det skrå han ville tillhöra på nya orten.

När gesällen arbetat de år som föreskrivits, kunde han på begäran att få bliva upptagen som ”mästare”, Efter att ha, övervakad av två ”skådemästare”, tillverka ett prov som bevis på sin skicklighet i yrket, och detta blivet vederbörligen godkänt, blev han förklarad som en ”redelig mästare och embetsbroder”. Sedan han blivet godkänd som mästare fick han bjuda de äldre på ”mästarförtäring” (1487 uppgavs det att en laggild ”mästarförtäring” bestod av: Först två tunnor öl, tnå skinkor. Två tungor, två medvurstar, tre fat grytstek, tre fat stek, för ett öre hvetebröd, ett halvt pund smör, två öre rågbröd.)

Det fanns ett annat sätt på vilket en gesäll lättare kund bli mästare, utan större invändningar, och det var om han gifte sig med mästarens änka eller dotter. Han ”konserverade huset” som det hette.